Är jag den enda som stör mig enormt på de ideal och trender som råder sedan några år tillbaka? Att det blir vanligare och vanligare att föryngra sitt utseende? Den tid då detta var något som kändisar gjorde är förbi. Cher och Jane Fonda och Michael Jackson var unikum som vi uppskattade för de var just unikum. Idag är det mainstream att inte äga sin ålder, utan att se minst 10 gärna 20 år yngre ut. Och tyvärr är dagens ideal något som verkligen strävar efter att se naturligt ut, vilket gör att ingen längre vet hur naturlig skönhet ser ut. Och den första AI-skönhetsätvlingen är ett faktum. Tiden då AI-modeller såg ut som verkliga människor är förbi, nu ska vi se ut som AI-modeller.Är jag den enda som tycker att det är katastrof?Är jag den enda som ser att detta är den högsta graden av åldersdiskriminering, där vi diskriminerar oss själva?Är jag den enda som tycker att det saknas ett konsekvenstänkande, vad ger det här för effekter för mig på lång sikt?Detta är inte skönhet för mig. Att vara vacker genom att bli en kopia på ett ideal där alla har perfekta läppar, definierade käkben och kindben, snedställda ögon och rynkfria ansikten är skitläskigt. Hur vi numera är ägda av skönhetsindustrin är skitläskigt. Hur alla unga tror att det ingår i en utveckling att förändra och anpassa sitt unika utseende och uttryck är skitläskigt. Och hur detta basuneras ut i alla kanaler och till alla ålderskategorier är skitläskigt.Som barn och ung så ser du inte ut så. Och att som ung längta till den dag då du också får börja injicera och operera dig är hemskt. Jag minns när mina barn ville pierca eller tatuera sig och hur åldersgränsen för detta var min gräns. Jag trodde jag gjorde rätt genom att låta vissa saker vänta tills de var gamla nog att förstå att detta får jag leva med för evigt. Hur tänker man idag som förälder? Och hur enkelt är det att sätta gränser och bejaka sina barns unika uttryck när du själv ser ut som en kopia på en kopia av en fotomodell?Jag tycker att det är skitläskigt och undrar hur jag och min dotter ska kunna skydda Lea Luna från att göra om sig. Men det är 11 år kvar och förhoppningsvis har fler än vi vaknat upp från denna mardröm och förstått vad vi som förebilder betyder för våra barn."Alla får göra som de vill" är något jag alltid får höra när jag har synpunkter på föryngringshysterin och modell-idealet. Är det verkligen så att alla får göra som de vill? Är detta den yttersta friheten?För mig är trenderna i samhället sedan pandemin inte valfrihet. Det kräver en sån enormt styrka och ett mod att gå emot strömmen och säga vet du, jag tycker skönhetsingrepp är skit och skadligt för våra barn och att vi är dåliga förebilder i att uppmuntra dem att de är perfekta så som de är. Det kräver så mycket att ställa sig på barrikaderna och utmana en industri som är en av de allra största och säga "ni profiterar på människors (kvinnors) osäkerhet och ni underminerar dem genom att sälja på dem denna typ av föryngring och förändring". Det kräver så mycket att höja rösten och säga "Ni är hjärntvättade allihopa av krafter som bara vill en enda sak och det är att tjäna pengar."Och vet du. Dessa krafter vet att ni kommer tillbaka igen och igen. Först för att förbättra, försköna, göra mer, bearbeta en ny kroppsdel som ännu inte är perfekt och senare för att reparera det som gått sönder eller är skadat.Jag är själv en av er. Jag gjorde mina bröst 2008 för att jag trodde det skulle göra mig lyckligare. Två år senare sprack det ena och jag blev dödssjuk. I år tog jag bort dem efter 14 års lidande för att vara fin. "Vill man vara fin får man lida pin" sa alltid min mor. Och ja, jag har lidit.Jag har provat botox och fillers och tappat känseln i ansiktet och inte kunnat le ordentligt. Och jag tackar Gud att jag kom undan, att jag fattade att detta för mig var som en drog, fortsätter jag kommer jag att vara fast. Aldrig nöjd. Varje dag inspektera ansiktet, rynkorna, är de tillbaka? Idag är rynkorna här. Fyra år har gått sedan botoxkatastrofen. Jag har levt tre månader utan silikonimplantat och brösten är som små taxöron. Jättefina, mjuka, säckiga och imperfekta. De är mina. Ärren har jag kvar som ett bevis på min egen hjärntvätt, min egen period i total osäkerhet och självtvivel. Tack gode Gud att jag kom undan. Och idag är allt helt annorlunda än vad det var för 15 år sedan, och för fem år sedan.Idag ser alla ut som fotomodeller utom jag. Jag som borde göra det vägrar. Jag ser galenskapen och jag väljer att outa den, att hänga ut den, att berätta att kejsaren är naken. För det är bara pengar som driver allt detta, och vi är ägda allihop.Tro mig när jag säger att du är vackrare som du är, utan all den där skiten du injicerar. Du är föremål för den största propagandan jag upplevt sen vaccineringen. För man blir som man umgås.Frågan är vad du vill. Och hur du vill att din dotter ska växa upp. Stolt och nöjd över sitt unika utrtcyk som hon i den här världen, eller som en kopia på alla andra där mode, makeup och frisyrer inte på långa vägar räcker till. Utan där nålen och kniven är det självklara alternativet.Jag sammanfattar detta inlägg med att det var bättre förr. Och vi var bra mycket friare än vad vi är nu.
